Emelie Rahm

Emelie Rahm

Förlossningsberättelse del 1

Det började på torsdagen den 3:de december. Jag va på Mobilia tillsammans med Hanna och Louise, på jakt efter lite sista minuten presenter till min fina man som fyllde år dagen därpå. Då hade jag gått över tiden med två dagar. Efter ett par timmars rännande var jag lagom trött så vi satte oss på Espresso house för att ta en fikapaus. Klockan var ca 19.30 när jag kände att magen drog ihop sig på ett sätt som den inte hade gjort innan, det gjorde absolut inte ont men det var en främmande känsla. Vågade inte hoppas på för mycket och tänkte att det förmodligen bara var som jag inbillade mig, då jag inte tidigare känt några som helst tecken på att det var på gång. Efter vår fika handlade jag de sista presenterna och svängde även in om Willys för att handla till Viktors födelsedagsfrukost (som han aldrig fick äta haha)…Tog sen bilen och körde hem vid 20.30 och på vägen hem kände jag hur det drog ihop sig igen.

När jag kom hem ringde jag till Viktor och berättade att jag trodde att värkarna hade börjat. Han var hemma hos en kompis som bor ca 10 minuter ifrån oss så jag sa till honom att vi skulle avvakta men att han skulle vara beredd på att komma hem. Han var hemma lite efter 21, och hade då gått in om affären och köpt färdigmat då vi inte hade ätit  någon middag. Under tiden vi åt så kom värkarna lite tätare och började kännas mer. Jag kommer ihåg att jag tänkte “Det här är väl inte så farligt, jag har full kontroll“. Men allt eftersom timmarna gick desto tätare kom värkarna och intensiteten i dom ökade. När klockan var 23.15 ringde vi in till BB, mest för att berätta att vi förmodligen skulle komma in under natten. Fick förklara hur det kändes och hur täta värkarna var (dom kom då med ca 15 minuters mellanrum) och sköterskan jag pratade med sa då: Det låter som att du är precis i början utav latensfasen, detta kommer att ta tid så passa på att ät nu och gå sen in och lägg er och sov.

Jag började nu få riktigt ont när värkarna väl kom, och tiden där emellan gick åt till att ladda inför nästa värk. Tänkte hela tiden på vad vi hade fått lära oss på kursen vi gått på. Att försöka slappna av och andas igenom värkarna var det enda som cirkulerade i mitt huvud. Jag och Viktor hade gått igenom tidigare hur jag ville ha det, så utan att jag behövde säga något gick han och fyllde badkaret åt mig. Jag gick in och la mig i badet och då var värkarna fortfarande hanterbara, och kom då med ca 10 minuters mellanrum. Vet inte riktigt hur länge jag låg där, tippar på någon timme och under tiden jag låg där blev värkarna tätare och tätare och nu gjorde det riktigt ont. Viktor kom in och kollade till mig lite då och då men jag behövde få vara själv och bara fokusera på andningen. Till slut gick jag upp av den anledningen att jag tänkte “Går jag inte upp nu när jag har såhär ont så kommer jag inte kunna ta mig upp sen när det blir värre“, vilket visade sig var ett smart drag. Jag gick som en zombie från badrummet och la mig i sängen, och vid det laget hade jag så ont att jag inte ens kunde klä på mig. Viktor kom även han in i sovrummet och vi tänkte att vi skulle försöka sova någon timme. Så fort jag la mig i sängen så blev värkarna värre, och nu hade jag även tappat talförmågan. Viktor försökte kolla så att jag var okej men jag bara stängde av honom. Ville inte prata. Var tvungen att stänga in mig själv och bara fokusera på min uppgift. Viktor förstod budskapet rätt så snabbt och slutade fråga mig saker, han bara låg och peppade mig samtidigt som han masserade min rygg.
Vi var väldigt lugna båda två under hela tiden, hetsade absolut inte upp oss utan bara tog det lugnt.
Det blev ingen sömn för någon utav oss för nu var värkarna nästintill outhärdliga och jag ville nästan gråta vid varje värk. Klockan var nu 01.20 ca och Viktor hade börjat klocka mina värkar. Vid 01.45 ringde vi in igen och nu kom värkarna med exakt 3 minuters mellanrum och varade i ungefär 1 minut åt gången. Dom tyckte att vi skulle åka in så under tiden som Viktor ringde taxi och ställde fram den färdigpackade BB-väskan så kämpade jag med att klä på mig, vilket var nästintill omöjligt. Tog mig nog 20 minuter bara att få på mig byxor och ett par skor. När vi skulle ut till taxin fick vi stanna 3-4 gånger och fightas mot en värk. Men nu var vi i alla fall på väg, och ett steg närmre till att få träffa vårt efterlängtade barn. Första etappen var avklarad!

Del 2 kommer längre fram.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Emelie Rahm

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats