Emelie Rahm

Hej på er!

I förr igår hände det som absolut bara inte får hända…
Vi brukar alltid lägga Charlie på den bredaste delen av vår soffa, inmurad med en massa tjocka kuddar och filtar. Så där låg han som vanligt och sov (trodde vi) så jag gick ut i köket och hjälpte Viktor med maten så länge. Stod där ute ett bra tag och det var knäppt tyst ifrån vardagsrummet så vi tog ju för givet att han bara låg och sov. När jag sedan går ut i vardagsrummet, bärandes på en stor gryta med svinvarm soppa och såg att han inte låg i soffan så fick jag panik. Min första tanke – ”var fasiken är Charlie?!”.  Tog någon sekund innan jag ser att han ligger på golvet, halv som halvt under bordet (vårat bord är väldigt lågt så såg knappt honom). I panik skriker jag på Viktor i köket som kommer rusandes. Jag hinner inte tänka så mycket mer än att jag måste sätta ner soppan först innan jag gör något annat. Jag kunde inte ens lägga märke till om han levde då han bara låg knäpptyst. När vi sedan ska ta upp honom så ser vi att han ligger på rygg, ovanpå en av de stora kuddarna, men huvudet i golvet…och SKRATTAR. Han bara låg där med världens flin och gud vad lättade vi vart! Tog upp honom direkt och kollade efter eventuella ytliga skador men där syntes ingenting, inte ens den minsta lilla bulan. Ingen skada skedd! Men gud, den chocken jag fick när jag kom in och såg att han inte låg i soffan… och dom sekunderna jag stod där med soppgrytan och inte riktigt kopplade vad jag skulle göra, det var riktigt hemskt. När vi väl hade kollat så att han var oskadd började tankarna rulla igång… -” tänk om han har slagit i huvudet i bordet och fått inre skador” -”jag har nog läst någonstans att barn kan få skador som inte visar sig förens flera timmar efteråt” osv.

Ringde genast till min mamma och berättade vad som hade hänt och frågade om hon tyckte att vi skulle åka in för säkerhets skull (hon är sjuksköterska), men hon tyckte att så länge han skrattade och var pigg och alert så kunde vi avvakta, och det var han ju, om möjligt kanske ännu gladare. Så vi stannade hemma. Men det var skönt att få prata med mamma och hon lugnade ner mig rejält.

Nu i efterhand kan jag lugna mig själv med att hade han slagit i huvudet borde han ju ha skrikit, och att han skrattade förmodligen för att det måste ha kittlat ordentligt i magen när han rullade ner 🙂

Läxan lärd! Aldrig mer ska jag lämna rummet han är i (även fast jag tror att han ligger säkert). Såvida han inte ligger fastspänd i babysittern, då är det ok att springa på toa i lugn och ro haha. Han utvecklas så snabbt att vi inte hänger med, sen när fasiken kan han sparka iväg soffkuddar?!

Jag VET att man inte ska lämna så små barn ensamma, men vi trodde verkligen att han inte kunde ta sig någonstans där han låg plus att han sov. Han är rackarns snabb i alla fall, vår lilla vessla 🙂

Skönt att få skriva av sig lite och till er andra småbarnsföräldrar: Detta händer förr eller senare, och det är nästintill oundvikligt. Man kan bara hoppas på det bästa och lära sig att man ska göra annorlunda tills nästa gång. Barn slår sig ibland och de tål mer än vad vi tror. Nu hade vi tur då våran soffa inte är så hög och att han landade på en tjock matta plus en stor kudde. Man är inte en värdelös förälder för att man någon gång missbedömer en situation (som vi i detta fallet gjorde). Keep up the good work!

Jäkla busunge, du gör din mamma gråhårig i förtid…Här är mitt lilla busfrö tillsammans med världens bästa mormor!

Trevlig onsdag hörrni! 🙂