Emelie Rahm

Hej fina ni!

Hoppas att eran dag har börjat bra, vår har i alla fall gjort det. Eller våra dagar typ alltid bra, det är svårt att inte älska morgnarna när man har en mysig liten bebis att gosa med i sängen. Anyway, över till det som inlägget faktiskt skulle handla om!

Idag är det exakt ett år sedan som vi berättade för familjen att vi skulle ha barn. Jag fick reda på att jag var gravid på en söndag (1 år och 1 dag sedan). Jag vet egentligen inte om jag misstänkte att jag var gravid men min mens var 3 dagar sen och den har alltid annars varit väldigt regelbunden. Hade inte heller känt av att den var på väg så tänkte mest att ”äh jag gör ett test så kan man i alla fall utesluta det”. Jag hade verkligen inte förväntat mig det resultatet som jag väl fick. Men vi tar det från början så att det blir lättare att hänga med…

Söndagen den 22/3 2015 skulle jag jobba min sista dag på mitt gamla jobb som jag för övrigt hade börjat vantrivas väldigt mycket på. Viktor var även han iväg och jobbade den helgen och skulle inte komma hem förens söndag kväll. Min mens var som sagt 3 dagar sen och jag hade börjat bli lite småkrasslig, hängig och illamående. Inte så märkvärdigt så att jag misstänkte att jag var gravid men man började ju ana något. Ju mer jag tänkte på det desto mer ”symptom” började jag känna av och till sist så kunde jag inte tänka på något annat. Jag skulle jobba från 8-18 den dagen så att apoteket skulle hinna stänga tills jag slutade. Ringde in till jobb och sa som det var, att jag mådde väldigt illa och att jag nog skulle stanna hemma (vi hade precis haft maginfluensan på jobb så det kunde ju lika gärna varit det). De blev ju inte allt för glada i med att många redan var sjukskrivna på grund utav den här maginfluensan plus att det var min sista arbetsdag. Men det struntade jag faktiskt i, jag hade viktigare saker i huvudet.

Åkte iväg till apoteket och var LIVRÄDD att någon kollega skulle se att jag var ute trots att jag på morgonen hade ringt och sjukat mig. Tror till och med att jag tog en taxi hem sen bara för att jag var så nojjig. Jag visste sedan innan att man helst skulle testa med morgon kisset, så jag köpte 2 st just in case. (Liten notis: Jag hade inte berättat för Viktor att jag skulle göra ett gravtest. Jag hade slutat med mina p-piller en tid innan för att dom krånglade jätte mycket, så han hade varit på mig om att vi fick fixa något annat då innan någon ’hände’ så att säga..).

Tog testet så fort jag kom hem, satte på timern på telefonen och lämnade rummet. Jag vågade inte kolla på det förens det var färdigt. Jag har alltid velat ha barn, och gärna i ung ålder. Viktor har också alltid velat ha barn fast han har velat vänta lite tills man hade allt annat avklarat. Så det var lite blandade känslor. Men efter x antal minuter gick jag i alla fall tillbaka in i badrummet och kollade. Jag såg ett svagt svagt plus. Men det var definitivt där. Började direkt läsa på förpackningen igen och läste att om det är ett – så kan man ändå vara gravid, bara att man kanske inte har tillräckligt höga hcg(?) halter än. Men om det visar ett + så är man garanterat gravid. Det kan alltså inte visa fel om det finns ett + på stickan. Satte mig ner i köket och började genast fundera på vem jag skulle ringa först. Mamma eller Viktor. Det blev Viktor, annars vet jag att han hade blivit besviken. Nästa problem, hur fasiken skulle jag lägga upp det? Komma med en sån nyhet helt out of the blue kanske inte är så schysst. Hur skulle han reagera liksom? Han visste ju inte ens om att jag hade gjort ett test.

Ringde i alla fall till honom och sa att jag hade något att berätta sen när han kom hem. Han blev ju ganska ställd och undrade vad som pågick så jag bara kastade ur mig lite sådär halv snabbt och halvtyst att jag var gravid. ”Va?” – sa han. ”Ja, hör du dåligt eller? Ska jag ta det igen?” -svarade jag tillbaka. Fattar inte vart jag fick attityden ifrån haha. Tyckte bara att hela samtalet kändes tryckt och pinsamt. Jag hade ju ingen aning om vad han ville. Visst hade vi pratat om barn innan men det låg längre fram. Nu när man väl stod inför beslutet var det annorlunda. Vi bestämde att vi skulle prata om det dagen därpå (dvs för 1 år sedan idag), så att vi båda kunde få smälta det själva först. Jag visste ju vad jag ville. Visst hade jag förutsättningarna emot mig! Jag hade precis sagt upp mig från mitt jobb, hade inget högre än en gymnasieutbildning och numera ingen stadig inkomst. Dessutom stod vi fortfarande på 2 olika adresser och jag hade inte helt flyttat ut mina möbler från min gamla lägenhet.

På måndagen skulle jag fika med min finaste och bästa vän Malin (aka Challes gudmor). Kunde inte hålla mig, så berättade nyheten för henne men att det ännu var lite frågetecken runt det hela. Hon blev ju jäkligt chockad men vad jag kunde tyda, ganska spänd och glad. Vilket fick mig att bli ännu mer säker på att jag ville behålla. Gick sen och mötte upp Viktor på jobb när han hade slutat för att tillsammans promenera hem. På vägen hem kom samtalet smygandes och jag var så rädd för att han skulle säga att han ville vänta med barn. Men det ville han inte. Han var redo och likaså jag. Vi skulle bli föräldrar 🙂

När vi kom hem och precis börjat ta in vad som nu skulle hända, så ringde Viktors mamma. Hon hade tjatat om barnbarn ett tag så vi visste ju att hon skulle ta nyheten bra. Hon blev som väntat super glad när vi berättade att vi skulle ha barn. Därefter ville jag bara berätta för min egen mamma och ringde för att boka in en middag på kvällen. När vi kom dit så hann jag inte ens förbereda mig på hur jag skulle lägga fram det innan hon ställde frågan ”är du gravid?”. Det gick inte att hålla masken, hon såg rakt igenom mig och började typ gråta av glädje. Hela familjen tog det superbra och alla var jätteglada!

Sedan den dagen gick vi och väntade och längtade efter vår lilla bebis där kärleken bara växte och växte för varje dag som gick. Den 4:de december 2015 kom han äntligen till världen. Vår fina Charlie.

Hoppas ni tyckte att det här var kul att läsa. Kanske blev lite långdraget men ville berätta exakt som det var och måla upp en bild för er. Att vara gravid är verkligen häftigt och att bli förälder är ett privilegium som många tar för givet. Jag har insett vilken tur vi hade som lyckades bli gravida, och som födde en frisk och helt perfekt liten pojke. Vi känner oss som de lyckligaste i världen och är så tacksamma för alla dagar vi får tillsammans med vår älskade lille prins.