Emelie Rahm

Hej Bloggen!

Det var verkligen inte igår och om jag bara ska försöka komma någonting vettigt att skriva som förklarar min frånvaro här så kan jag ju bara säga att jag borde fan vinna sm-guld i att skjuta upp saker.
Med handen på hjärtat så har jag länge varit sugen på att ta upp bloggen igen men har inte kommit på något bra att skriva och det är ju lite så att ju längre man låter tiden gå desto svårare blir det att komma igång igen och just nu är det verkligen The story of my life.

Men jag ger det ett nytt försök (för typ sådär 1000000:de gången…) och börjar med ett enkelt: Hej, jag mår fint.
Som de flesta i min närhet vet så har jag gått hemma och slagit dank (som brorsan brukar säga) ett jäkla bra tag nu. Jag slutade ju på mitt jobb redan i juni 2015 på grund utav att jag dels drabbades utav Hyperemesis (vilket är extremt illamående under graviditet) som hindrade mig från att kunna sköta mitt jobb ordentligt. Jag fick Lergigan utskrivet av min läkare, men problemet där var att dosen som jag var tvungen att ta för att inte spy lika mycket gjorde mig så ofantligt trött att jag ofrivilligt somnade vid de mest olämpliga tillfällena. Det höll inte när jag började jobbet klockan 5 på morgonen… Jobbade då på ett bageri och det var inte heller så uppskattat att springa och spy sådär 20 gånger per arbetsdag, så att sluta med tabletterna gick inte det heller. Dessutom så hade jag precis börjat på det jobbet när jag 2 dagar senare fick veta att jag var gravid, samt att jag började plugga på komvux samma dag som jag började på nya jobbet. Jag vågade alltså inte berätta för min nya chef att jag var gravid och därmed blev min situation till slut ohållbar och jag sa upp mig, utan att tänka på några konsekvenser.

Nu kom jag ur banan lite, men det jag ville komma fram till är att jag har gått hemma länge, kanske lite för länge och har blivit så bekväm i mitt liv som hemmafru och heltids mamma att bara tanken på att behöva söka jobb och börja jobba igen ger mig en sådan livsångest att ni anar inte. Jag trivs så bra med mitt liv här hemma och har väl levt i en skyddad verkstad så pass länge nu att det känns som att jag har tappat mig själv. Jag vet inte längre vem jag är utanför dessa väggarna och lider just nu av en smärre identitetskris. Vem fasiken var jag ens innan jag blev gravid?

Nu är det i alla fall nya tider, för Charlie har skolats in på dagis och jag måste tänka ut vad som är mitt nästa steg. Helst av allt vill jag börja plugga. Men konkurrensen till ssk- utbildningen här i Malmö är sky hög och med mina medelmåttiga betyg ifrån gymnasiet så ligger väl inte jag sådär jätte högt upp på listan. Så det som jag gör nu är att jag 2 gånger om året skriver högskoleprovet och försöker höja mig där igenom och om inte det skulle funka så har jag tänkt ut en plan B. Men det är till skolan jag vill, det är jag taggad på. men som sagt, tanken på att ta första bästa skitjobb Bara För Att är ingenting som jag känner mig sugen på.

Detta inlägget spårade ut lite nu men har faktiskt mer att skriva om just detta med identitetskris efter barn, men känner lite nu att jag får utveckla det mer i ett annat inlägg. Kanske är det någon mamma därute som känner samma sak som jag?

Jag är i alla fall tillbaka på bloggen nu och ska verkligen försöka att ventilera mig mer här, för det är faktiskt skönt att få skriva av sig ibland och slippa gå runt med alla dessa tankar själv. Så tack för att Du finns och för att Du vill hänga med på min (nya) resa.