Hej på er!
Det var ju ett tag sedan jag skrev nu, vilket säkert inte förvånar er nu längre. Jag har absolut inte haft någon lust att skriva, och har känt mig väldigt oinspirerad. Men nu känner jag väl själv att jag får ta tag i det och börja blogga lite mer, då mitt syfte med detta var att kunna kolla tillbaka på Charlies utveckling, och hur spännande blir det då om jag bara gör ett inlägg i månaden ungefär…? Så nya tag och skärpning på riktigt nu Emelie!
Hur är det med er förresten? 🙂
Med oss är allt bra, dagarna flyter på och lilleman blir bara större och utvecklas mer för varje dag som går. Det slog mig häromdagen att han inte är någon liten spädis längre, fast att det känns som att det bara var några veckor sedan han föddes. Känns som att jag inte hinner med längre. Kan någon stanna tiden tack?!
Om lite mer än en vecka är det dags för lillstjärten att döpas! Vet att jag och Viktor var lite oense i början huruvida han skulle döpas eller inte. Viktor menar på att han inte vill tvinga in Charlie i någonting utan att han ska få välja själv när han blir äldre om han vill döpas eller inte, medans det är en självklarhet för mig. Alla i min familj är döpta och det är något som jag alltid har tagit för givet att mina barn också ska bli. Jag är kristen och tror delvis, men för mig handlar det mer om att det är en tradition än att försöka tvinga på en religion till min son. Vill han till exempel inte konfirmera sig sen när han blir äldre, så är det helt upp till honom! 🙂
Just nu är det i alla fall väldigt mycket förberedelser till dopet som är nästa lördag. Har redan fixat det mesta men det är ändå rätt mycket kvar. Har i alla fall fixat klart med dekorationer, kyrka, lokal och låtar/psalmer. Nu är det bara dricka, tårtor, kakor osv som är kvar… Juste, dopklänningen och kläder till dopfesten har vi också fixat. Han ska faktiskt döpas i samma klänning som både jag och min lillebror har blivit döpta i. Hade varit coolt om våra framtida barnbarn också får döpas i samma klänning!
Stora killen!
Kom förresten över en bild på instagram här om dagen, och holy cow vad jag kände igen mig när jag såg den.
Sen jag fick Charlie märker man verkligen vilka som är ens riktiga vänner och vilka som bara finns där när det är något kul som händer. När jag var gravid var det bokstavligen 3 st av alla mina tidigare vänner som hörde av sig, ville träffas och bara hänga eller som ringde för att kolla hur jag mådde. Alla andra försvann i princip. Någon har väl hört av sig ibland (typ en gång var tredje månad) men ställde aldrig upp när jag väl behövde de. Sen så fort Charlie föddes hörde ALLA av sig, den första veckan i alla fall och ville träffa honom. Efter den veckan så har i princip ingen hört av sig, för nu är det ju ingen rolig nyhet längre. Som en sådan sak nu som dopet till exempel, mina vänner vet hur viktigt det är för mig att ha de där, detta är ju det största som har hänt i mitt liv och självklart vill jag kunna få dela det med mina närmsta vänner. Dock är det samma sak där, av mina absolut närmsta vänner är det endast 3 av de som kommer, samma 3 som har funnits där för mig under hela graviditeten och fram tills nu. Det är dessa 3 som jag nu väljer att lägga min energi och tid på och de övriga, ja de kan radera mitt nummer, för det är inga personer jag just nu känner att jag vill ha i mitt liv. Min bästa vän sedan åttan har hört av sig EN gång sedan Charlie kom, och innan jag blev gravid hängde vi VARJE dag, och vi bor 1 minut ifrån varandra. Hon kom inte ens på min babyshower och nu inte heller på dopet på grund utav jobb. Man bara kom igen! Dopinbjudningarna skickades ut för en och en halv månad sen, kunde man inte då försöka byta bort sitt arbetspass om man nu hade velat? Menar inte att hänga ut någon men blir bara så less på vänner som aldrig kan prioritera mig när jag alltid har prioriterat dem. Jag har i alla fall insett vilka som är värda min tid och vilka som jag alltid tänker ställa upp för. Ni vet vilka ni är och ni är guld!
Till något roligare! I lördags var vi på dop. Det var Charlie´s lilla buddy Enzo som vi firade. Det är rätt roligt, för att Enzo´s mamma Iza har jag känt via en annan vän i ett par år nu, fast vi har aldrig hängt i samma krets eller umgåtts på tu man hand tidigare. Nu har vi i alla fall följt varandra i våra graviditeter och dagen efter att jag födde Charlie, åkte hon in på BB och födde sin fina son Enzo. Vi var beräknade till dagarna efter varandra och gick lika många dagar över tiden, gått till samma barnmorska och hela tiden gått om varandra vare sig det gällde det mvc besök som inköp utav spjälsäng (som vi förresten lyckades köpa likadana haha). Efter att våra små föddes så har vi haft mer kontakt och träffats ett par gånger. Känns verkligen skönt att ha någon som sitter i samma båt som en själv och jag är verkligen glad över att ha vi har blivit så pass bra vänner. Hoppas vi kan föra vidare vänskapen till våra jämngamla söner, hur kul hade inte det varit? 😀
Känner att jag verkligen har fått skriva av mig, så nu ska jag gå in och ta min son (som jag nyss hörde har vaknat efter sin nap) och gosa lite med honom. Han lyser verkligen upp mina dagar! Ni får ha det så bra tills vi hörs igen och uppskatta era vänner och familjer! Hellre några få som får dig att må bra än många som bara gör er besvikna och inte bidrar med något gott 🙂 Puss och kram!
Senaste kommentarer